Solen värmde våra trötta ansikten när vi samlades igår för att möta Erik Weiman och hans omtalade jurist Jens Larsson. Vi hängde på muren utanför G-H nation och väntade in varandra och drack lite välbehövligt morgonkaffe när Weiman vandrar förbi och knappt känner igen oss. Nickar lite förvånad åt oss när vi tokstirrar på honom där han går förbi.
Den här gången var i alla fall landstinget en aning förberedda. Denna Jens hade skrivit en kort tvåsidig PM där han ur sin tjänstemannasynpunkt redogjorde för lite juridiska aspekter på frågan. Eftersom vi fick 14 timmars varsel på mötet och inte fick detta dokument i förväg hade vi förstås ändå ingenting att säga om det. Utom vad lite resonemang och sunt förnuft kunde utröna. Dokumentet hänvisade exempelvis till likabehandlingslagen som landstinget förstås måste ha hänsyn till. De såg den som ett hinder mot att låta oss flytta in i ett hus, eftersom andra då också skulle få flytta in i övergivna rivningshus. Vi såg kanske inte detta som ett problem utan som ett välkommet prejudikat som skulle få stor nytta och förmodligen komma att användas flitigt om det sattes.
De såg oss också som oansvariga hyresgäster eftersom vi tidigare som kollektiv brutit mot lagen. Han påstod att vi begått brott med allvarliga påföljder, med vilket han då måste mena de böter man kan få för olaga intrång. Det är klart att det kan se dåligt ut på pappret. Men om man tänker vidare skulle det nog kännas betydligt bättre med hyresgäster som går in och lagar saker där det behövs och betalar allt som behöver betalas än sådana med exempelvis skatteskulder som visar på att de inte gillar att betala vad de är skyldiga.
De pratar om denna kontorsmärkning på byggnaden som också ska krångla till saker någon rent förfärligt. Dessutom fanns en del krafs om byggnadens skick och utomavtalsenligt skadeansvar. Någonting som förstås skulle kunna lösas snabbt och effektivt med ett avtal.
Det framgick tydligt av mötet att landstinget syftar till att avsluta förhandlingarna. De hävdar att vi nu fått all information som gör det omöjligt för dem att låta oss bo i huset, trots att de själva sade att det inte alls skulle vara omöjligt att hyra huset till marknadspris. De tror fortfarande att vi försöker få dem att ge oss saker och förstår inte att vi gärna hyr bara vi får ha vårt självstyre och kan utveckla vår verksamhet.
När vi träffade kommunen var de positiva och talar gärna om bostäder och nya boendeformer men hade inga lokaler just nu. När vi träffar landstinget har de lokaler men är fyllda av negativitet och hävdar bestämt att ansvaret för bostäder ligger på kommunen. Visst har de rätt i det. Men att någon annan har det yttersta ansvaret betyder väl ändå inte att ett landsting kan ignorera frågan om sina medlemmars välmående och att pengar och resurser tas tillvara? Om landstingets primära uppgift är vård, skulle inte förebyggande vård i form av boende, trygghet och social samvaro kunna vara någonting att satsa på? Och om man fortfarande vill skjuta över ansvaret på kommunen kanske man skulle skjuta dit några hus också, så skulle kommunen säkert på ett kick kunna börja jobba på en överenskommelse med oss.
Det rituella slussandet har börjat. Där de små krångliga detaljerna styr över helheten och effektivt slår ner varje försök till entusiasm och engagemang. Om man skulle göra saker endast när det fanns färdiga förutsättningar och inga hinder skulle ingenting förändras och ingenting uträttas. Det är lätt att se hindren framför möjligheterna. Där det finns hinder behöver man inte anstränga sig för att tänka i nya banor. Det är så mycket lättare att säga nej än att att försöka. Det är synd att de inte kan se vilken enorm möjlighet de har att bidra till välmåendet och kreativiteten i sitt län.
Se så lätt man kan ändra på saker och ting med lite vilja! 
